Kolonisera rymden – sci-fi eller sanning?

ffff

Mänskligheten förutsätts vilja kolonisera rymden. Men hur ska det gå till när vi inte kan färdas fortare än ljuset? Vi är hänvisade till vårt eget solsystem eftersom det skulle ta för lång tid att resa vidare ut i världsrymden.

Bara tanken på att bygga dunderrymdskepp som fraktar kolonisatörer till olika beboeliga planeter och lämnar dem där för att klara sig där utan möjlighet att kommunicera med jorden på grund av avståndet verkar befängd.

Ändå omhuldas den av ett stort antal science-fiction-författare. Resultatet i de fantasierna blir att det bildas maktsfärer av utomvärldare som har glömt bort jorden eller hatar jorden som lämnat dem i sticket, eller också dör de ut på grund av bristande resurser. Det är en ohållbar och överilad strategi.

Rymdflotta i ”EVE online”. Bild: CCP.

För att människan ska kunna klara sig på en främmande planet måste det finnas tillräckligt många kolonisatörer för att täcka upp förluster och de måste ta med sig tilläckligt mängd bakomliggande teknik och maskiner och ha möjlighet att odla egen mat för att klara sig i händelse av kris. Och så måste det finnas historiker som omhuldar minnet av modeplaneten. Vi talar om miljontals människor.

Allt flera beboeliga planeter

Det verkar finnas hur många exoplaneter som helst. Med både mark- och rymdbaserade teleskop har man till dags dato upptäckt flera tusen. Om man extrapolerar de siffrorna kan man anta att det finns ungefär en planet kring varje stjärna, vilket skulle innebära minst 100 miljarder planeter bara i Vintergatan. Dessutom finns det triljontals frisvävande planeter som inte går i bana kring någon stjärna. Det är nästan så man tror att det borde upptäckas en ny, jordlik planet i månaden.

Planeten Kepler 16b, en planet med två solar. Bild: Nasa.

Kring varje stjärna finns en beboelig zon kallad Guldlockzonen (för att det varken är kallt eller för varmt), där mänskligt liv skulle kunna existera om det bara finns en planet av lämplig storlek där. Man kan tänka sig att det finns cirka 40 miljarder planeter av jordstorlek i olika beboeliga zoner.

E-ELT

Europeiska sydobservatoriet (Eso) har påbörjat bygget av ett gigantiskt teleskop, European Extremely Large Telescope, med en spegel med 40 meters diameter, som ska hjälpa oss att hitta ännu flera exoplaneter.

Bild: Eso.

E-ELT avses bli så kraftfullt att det ska kunna se planeterna direkt, ja till och med se vad de har för väder. Den gängse metoden för att upptäcka en ny planet är annars att försöka se när en planet lägger sig i vägen för sin sol och skuggar den, vilket får fjärran stjärnor att blinka på ett karaktäristiskt sätt. Då kan man ungefär avgöra hur stor den skuggande planeten är, dess rotationstid runt stjärnan och eventuellt även vilka ämnen som ingår i dess atmosfär.

Men det fungerar bara för planeter som går i ett banplan som ligger i linje med jorden. Med E-ELT räknar man i stället med att kunna se planeten direkt, även om dess banplan inte skulle råka skymma stjärnan. Det ger oss betydligt större möjligheter att hitta exoplaneter än tidigare och antalet kända, beboeliga världar kommer att öka ytterligare.