Rymdkoloni. Bild: Donald Davis, NASA.

Sedan blir det spännande. När vi väl koloniserat ett antal KBO fortgår livet inuti dem utan egentligt behov av vår sol eller av kommunikation med moderplaneten. De är ändå så långt borta att de knappt syns. Då kan vi sätta fart på ett par KBO och börja resa mot Kuiperbältet kring vår närmaste stjärna och fortsätta koloniseringen där, när vi ändå har snitsen inne.

På vägen mot nästa stjärna ligger isklumparna i Oorts kometmoln, uppkallat efter ännu en nederländsk astronom, Jan Oort. Molnet består också det av isiga, steniga klumpar i varierande storlekar, som blev över när solsystemet bildades eftersom solens gravitation inte var stor nog för att dra dem tillräckligt nära.

Molnet är ganska omfattande och sträcker sig cirka ett ljusår ut från solen, vilket motsvarar ungefär en fjärdedel av avståndet till vår närmaste stjärna Proxima Centauri.

Oorts kometmoln är alltså nästan framme där. Kunde man hoppa mellan objekten i Oorts kometmoln skulle det vara lättare än att färdas utan mellanlandningar i fri rymd.


Exoplanet med atmosfär. Bild: Nasa.

Väl framme vid nästa solsystem har vi en styrka på kanske 100 000 kolonister som kan göra utflykter till den beboeliga zonen i det nya systemet, medan de ägnar sig åt att bygga upp en befolkning på miljoner i det främmande Kuiperbältet.

På det sättet kan man sedan fortsätta en massiv kolonisationsvåg utåt från solsystemet och ha betydligt större chanser att överleva än om man, helt äventyrligt, skulle landsätta en liten landstigningsstyrka här och där på olika planeter.

Men tänk om någon annan redan har gjort det? Tänk om det redan finns en främmande civilisation i vårt Kuiperbälte? Man kan hoppas – eller frukta det.


Bild: Jama, Tadzjikistan.

Fakta