Så här tänker sig Boeing att TDRS-11 ska se ut på plats i rymden. De två stora parabolantennerna ligger hopfällda när satelliten skjuts upp, och fälls sedan upp. Bild: Boeing
Världens länder och företag har en väldig massa satelliter i låg eller medelhög omloppsbana runt vår planet. Satelliterna producerar väldigt mycket data, och dessa data måste ned till jorden illa kvickt eftersom satelliter i gemen inte har särskilt mycket lagringsutrymme.
Ursprungligen sände man ned data på det uppenbara sättet – Nasa och de andra byggde ett tiotal markstationer och satelliterna fick samla på sig data och leverera det i ett snabbt paket när en markstation kom inom hörhåll. Marknätverket klarade bara att hålla kontakt med en satellit under 15–20 procent av dess omlopp.
Till sist höll inte den strategin eftersom de datainsamlande satelliterna, ballongerna och flygplanen blev för många och datavolymerna för stora. Internationella rymdstationen ISS och Hubble-teleskopet är också dataproducenter av rang, som behöver ständig kommunikation med jorden.
Då etablerades Nasa Space Network, eller TDRS System (TDRSS), en samling med 10 reläsatelliter i geosynkron bana på 35 786 kilometers höjd. Tdrs står för Tracking and Data Relay Satellite.
Satelliterna som står stilla öster om USA kallas Service East, de mitt över USA kallas Service Central och de västerut kallas Service West.
Satelliterna hanteras av Nasa:s organisation TDRS Project som beställer, skjuter upp, underhåller, provar och kalibrerar satelliterna, som byggs genom statliga upphandlingsavtal, hittills av TRW och Boeing.
Kontaktar närmaste satellit
Tdrs hanterar klientsatelliter både med banhöjder under 2 000 kilometer och sådana på högre höjder. När en klientsatellit rör sig runt i sin bana tar den kontakt med den tdrs-satellit som är närmast till hands, som i sin tur skickar ned data till markstationen belägen vid Las Cruces i delstaten New Mexico, mera känt som White Sands Complex, eller den i Guam (The Guam Remote Terminal). Därifrån förs data vidare till satellitägaren via andra lämpliga markbundna nätverk.
På marken finns också ett antal spårningsstationer kallade bilateration ranging transponder system, brts, som håller mera exakt ordning på var tdrs-satelliterna finns. Det finns fyra brts-stationer; i USA, Samoa, Ascension och i Australien.
Mottagarstationen vid White Sands i New Mexico tar emot signalerna från två tredjedelar av tdrs-satelliterna.
Sydpolsstationen South Pole Tracking Relay-2 används numera för kontakt med tdrs och andra satelliter för att ordna 50 mbps-datalänk till Amundsen-Scott-basen. Bild: USAP
Blanda inte ihop The Space Network med Nasas andra kommunikationsnät Deep Space Network, DSN, som är avsett för djuprymdskommunikation med farkoster som Galileo, Rosetta, Voyager och marsbilar som Opportunity och Curiosity. Där ställer man helt andra krav på mottagare och antenner än för nära-jorden-kommunikation. DSN består av tre markstationer, en i Kalifornien, en i Spanien och en i Australien, för att det alltid ska finnas en markstation som är riktad mot lämplig rymdfarkost oavsett hur jorden vrider sig.
Nasas tdrs-sidor:
tinytw.se/nasatdrs
Nasas skrytvideo om tdrs:
tinytw.se/tdrsvid
Nasas satellitflotta:
tinytw.se/satlist
Undertecknad om Deep Space Network:
tinytw.se/rymdnat
Om Amundsen-Scott-basen på Wikipedia:
tinytw.se/assps
Mycket utförligt om sydpolsteknik:
tinytw.se/southpole
Boeings reklam om HS601:
tinytw.se/hs601
