Tåget tog trappan

Du kanske såg nyheten om att ett tunnelbanetåg med åtta vagnar hade kört igenom stoppbockarna, upp på perrongen och uppför en rulltrappa på Chicago O’Hare Airport? Övervakningsfilmen visar hur tåget körde för fullt in i bockarna och plöjde uppför trappan i rök och damm. Det gick mycket fort. Rulltrappskonstruktören ska ha beröm för att ha byggt en så stabil trappa.
Undersökningen visade att föraren ska ha somnat vid spakarna. Men det spelar faktiskt ingen roll om föraren hade somnat, eller var fullt vaken, eller påtänd. Detta hade inte hänt om det hade funnits ett tågskyddssystem, som i Stockholms tunnelbana. När krockade tunnelbanan i Stockholm sist? Inte. För att det inte går. Man kan inte köra för fort.

Jämför med olyckan den 2 december 2013 där pendeltåget från Poughkeepsie till Grand Central Station i New York spårade ur i en kurva, uppenbarligen på grund av för hög fart.

Eller ta tågolyckan nära Santiago de Compostela i Spanien den 24 juli, där myndigheterna meddelade att tåget gick i 192 kilometer per timme, vilket var mer än dubbla den tillåtna hastigheten på platsen. Tåget knycklade ihop sig till ett dragspel och den spanska regeringen har sagt att man ”funderar på att installera ett tågskyddssystem”.

Vi har sett det många gånger och det händer om och om igen. Ingen bryr sig om saken, trots att lösningen är uppenbar.

Ett tågskyddssystem som Sveriges ATC hade kunnat eliminera dessa olyckor, men det tycks vara för dyrt att investera i säkerhet. Vi hade ett antal svåra pendeltågsolyckor i Stockholmsområdet innan ATC infördes år 1980 också, men numera är de ett minne blott.

Jamen, hur svårt kan det vara? Snälla spanjorer, amerikaner, engelsmän och polacker, kom hit och försök köra för fort. Stampa på gasen och svimma eller få hjärtattack och försök köra omkull i en kurva. Det går inte. Hur många människoliv ska gå åt innan ni börjar bygga skyddssystem? Vad är acceptabelt? 100 per år?

Städerskan som lyckades få igång ett tåg på Saltsjöbanan i januari och körde in i ett hus, har efteråt hyllats som en av de få som kunnat få igång ett tåg när det är snöväder. Hon frias från brott eftersom det var en ”olycka där flera tillfälliga och olyckliga omständigheter gjort att kvinnan fått tåget i rullning” menar åklagarmyndigheten, men uppenbarligen fanns inget tågskydd som kunde få stopp på det. Vem är egentligen skyldig? Den som låtit bli att skaffa ett tågskyddssystem?

Här i Sverige har vi annars våra egna problem, med bristande eller intet underhåll, hjulaxlar som går av, och så vidare.

Man har kommit fram till varför godståget spårade ur nära Eskilstuna den 14 februari. Ingen hade beräknat bromsvikten, så oavsett ATC-åtgärder saknade tåget bromsförmåga att stanna före röd signal.

Slaskpressen beskriver det som att ”tåget körde mot rött”, vilket för vissa låter som att föraren medvetet stampat på gasen, men i själva verket var det slarv eller tidsbrist före start som gjorde att man gav ATC-systemet fel information om bromsförmågan. Att lura en dum maskin brukar inte vara så bra.