Spaceship on a chip del 1: Mot Venus!

Men visst kan man förbättra resultaten. Veneras kameror var till exempel bara 252 pixel i vertikalled och färgkvaliteten var inget vidare. Venera-landaren hade heller inga strålningssensorer. Och som sagt, en livslängd på mer än en halvtimme skulle vara behjälpligt.

Venus, det andra klotet från solen. Bild: Nasa.

Vad är avsikten?

För en annan artikel i TechWorld diskuterade undertecknad med professor Carl-Mikael Zetterling på KTH om hur man skulle kunna bygga en landare för en framtida venusfärd med de medel som står KTH till buds, som en del av KTH:s projekt Working on Venus, som i sin tur är en del av satsningen på KTH Rymdcenter.

Zetterlings grupp har inte funderat så mycket på hur en venusfarkost skulle kunna byggas upp, utan har ägnat den mesta tiden åt att lösa problemet med högtemperaturelektronik, alltså hur man ska få mikrodatorer, ccd-arrayer och kraftelektronik att fungera tillfredsställande trots att de glöder rött i Venus 460-gradiga atmosfär.

Kiselkarbidgruppen (SiC) verkar vara en del av lösningen i och med att man har både op-förstärkare, logikkretsar och a/d-omvandlare färdiga som klarar dessa temperaturer, och mer ändå. 600 grader är ingen omöjlighet för halvledaren kiselkarbid.

Sovjeterna kylde det inre av sina välisolerade landare till -10 grader Celsius före landningen för att ha en köldreserv, men det behövs inte med högtemperaturelektronik. Något tryckskydd blir inte heller nödvändigt (Se ”Landaren i sammanfattning” nedan).

Venusatmosfären i ett nötskal, eller snarare i ett plåtskal. Att skydda sig mot detta blir svårt i längden, det är enklare att låta det slippa in.

Eftersom inte mycket arbete lagts ned på det praktiska utförande av en venuslandare grep sig Safa Night Hacking Team (SNHT) an saken, en grupp elektroentusiaster med undertecknad i spetsen. Följande text är en sammanfattning av våra funderingar. Mycket av det som framkommit är baserat på kunskaper om tidigare venusfärder, färder i djuprymd och de metoder som Nasa använt för att klara motsvarande problem på planeten Mars.

Detta är grundförutsättningarna

Exakt hur landaren ska komma i omloppsbana kring Venus är inte känt, och att ta reda på det är inte heller avsikten med den här studien. Vi förutsätter att KTH får följa med någon farkost som ändå ska dit, som extra nyttolast.

Landaren ska inte kommunicera direkt med jorden via radio utan kommer att behöva en kommunikationssatellit i polär bana kring planeten, som relästation. En sådan kommunikationssatellit är heller ingen nyhet, ett antal har redan byggts. Det är precis så som marsbilarna Spirit, Opportunity och Curiosity kommunicerar med jorden från Mars.

I och med det här kan man hålla energibudgeten i landaren nere och kommunicera på måttliga frekvenser, med lättbyggd radioelektronik och små antenner. Vårt förslag är att använda frekvenser kring 200 megahertz på en vanlig, rundstrålande sprötantenn. En sändareffekt på 0,1–0,5 watt kan vara tillräcklig.