I den här första delen i artikelserien ”Spaceship on a chip” kommer vi gå igenom avsiktsförklaringar, budget och mekanismer för landning.
Så här ser det ut på Venus. Kanske. Det är en tänkt vy av venusytan, sammansatt av en radarbild tagen av Nasa:s Magellan-sond 1989 och med himmelsfärger enligt Don Mitchells bedömning, samt en del svavelosande himmelsdis. Fotomontage av undertecknad.
Låt oss börja med att konstatera att mänskligheten redan mjuklandat ett par farkoster på venusytan och släppt lös en ballong i atmosfären. De sovjetiska landarna Venera 9 till 14 landade mellan åren 1972 och 1983 och tog utmärkta bilder, om än bara ett par stycken, innan de svettades ihjäl och dog.
Venera-sonderna var beroende av sin servicemodul, som de släppte innan de landade på Venus, för sin kommunikation med jorden. All kommunikation var i realtid. När servicemodulen hade passerat Venus efter en timme, var förbindelsen för alltid bruten. Ballongerna Vega levde i 46 timmar och reste nästan en tredjedel av Venus omkrets i 240 kilometer i timmas vindstyrka på 53 kilometers höjd. Ballongerna sände direkt till Jorden, om än i ynkliga 4 bit per sekund.
Den ena av de enda två bilder av venusytan som någonsin framställts korrekt, i form av ett återvrängt panorama från Venera 13. Bild: Roscosmos och Don Mitchell. Falskfärgad av mig enligt Mitchells intentioner.
Venera var ett tekniskt mirakel för sin tid. Den hade en ovanligt omfattande instrumentpark och något i stil med detta torde vara ett minimikrav om man ska konstruera en modern landare:
• nefelometer (mäter ljusspridning i ett material, i detta fall atmosfären)
• masspektrometer (mäter förekomsten av olika grundämnen)
• gaskromatograf (mäter atmosfärens sammansättning)
• röntgenfluorospektrometer (mäter förekomsten av olika grundämnen)
• fotometer och spektrometer (mäter ljusnivå och ljusfärg)
• mikrofon (lyssnar)
• anemometer (mäter vindstyrka)
• lågfrekvensradio (rwi, radio wave investigation, lyssnar efter blixtar)
• termometer
• barometer
• accelerometer (mäter venusbävningar)
• penetrometer (bearbetar venusytan tillsammans med jordanalysenheten)
• kameror (tar färgbilder).
Detta är ett mycket högt mål att leva upp till.
Venera 11 under färdigställande. De markkännande instrumenten befann sig inuti de röda burkarna och paraplyet upptill var både reflektor för spiralantennen som sände rätt upp, och luftbroms. Bild: Roscosmos.
Den här artikelserien bygger på entusiastgruppen SNHT:s gissningar om hur ”kretskortet” kan byggas. SNHT står för Safa Night Hacking Team (och Safa står för Svenska arbetsgruppen för algoritmforskning).
SNHT består av:
• Thord Nilson: Elektronikkonstruktör med switchelektronik som specialitet.
• Per Lindberg: Databasguru och framåtblickare.
• Thomas Nyström: Elektronikkonstruktör med mobiltelefoni som specialitet.
• Jörgen Städje: Allmän tekniktok.
KTH:s projekt:
http://www.hotsic.se
och
http://www.workingonvenus.se
Om rtg från Nasa Jet Propulsion Laboratory i Pasadena (pdf):
http://www.lpi.usra.edu/sbag/meetings/jan2011/presentations/day1/d1_1200_Surampudi.pdf
Om materialet i värmeskölden:
http://en.wikipedia.org/wiki/LI-900
Om problem med återinträde i atmosfär:
http://en.wikipedia.org/wiki/Atmospheric_reentry