Ljuskanonen i tusen bitar

Infocus LP120 är en bärbar videoprojektor som väger ungefär ett kilo. Den har ingångar för dvi, vga och s-video, och klarar allt från 43 till 130 bilder per sekund och horisontalsynk från 15 till 100 kilohertz.

Den inbyggda omkodaren kan koda om vga (640 x 480), svga (800 x 600), xga (1 024 x 768) och sxga (1 280 x 1 024) till 1 024 x 768 pixels upplösning och dessutom förvränga bilden digitalt med en keystone-korrigering på plus/minus 7,5 grader.

Världen är full av inkompatibla videostandarder och projektorn klarar därför ntsc, secam, pal, 480p, 576p, 720p och 1 080i.
Lampan på 135 watt kan projicera en bild på 35 tum med 1 100 lumens ljusstyrka.

Allt det där låter jättefint, men det verkligt fina inser man när man skruvar sönder projektorn.

Inuti den lilla lådan på 25 gånger 9,4 gånger 5,2 centimeter ryms en högintensiv kvicksilverlampa i reflektormodul, en dubbel trumfläkt, två switchaggregat, en mycket avancerad optisk strålgång, en 1-watts-högtalare, ett moderkort med god processorkapacitet, drivning till flera motorer och ett ljudslutsteg. Kretskorten ser nästan ut att vara snidade med morakniv för att passa kring de andra komponenterna.

Redan på 1930-talet

Låt oss inte gå händelserna i förväg. Videoprojektorer, om än inte digitala, har funnits ända sedan 1930-talet. Den första stora tillämpningen var när de olympiska spelen hölls i Berlin år 1936. Då visades tv-bilder av tävlingarna i särskilda biograflokaler runt om i staden och kunde ses av ungefär 150 000 personer.

De här visningarna skedde med oljefilmsprojektorer, så kallade eidoforer. De blev mycket vanliga strax efter andra världskriget. Principen är ganska komplex och går ut på att en varierbar spegel byggs upp med hjälp av ett oljeskikt på en glasplatta, i vakuum. En elektronkanon ritar en bild på oljefilmen och elektronerna fastnar i den isolerande oljan. Där stöter de bort varandra och de bestrålande områdena blir till ”gropar” i olje­filmen.

Projektionsljuset som träffar oljefilmen från andra sidan kommer antingen att reflekteras av en orörd oljeyta, eller kastas åt sidorna där spegelytan är störd – Schlieren-effekten. Voilà, en svartvit bild.

Med ett färgfilterhjul framför lampan kunde man rita de tre i delfärgerna röd-grön-blå i snabb följd och visa färgbilder.

Men eidoforen var en besvärlig apparat, som dog ut i och med de allt bättre bildrören.

Videosignalen kan komma in som digital eller analog rgb, eller som s-video uppdelad i en luminans- och en krominanssignal. Dessutom kan videon vara av olika analoga format och uppbyggd enligt en rad olika tv-system, med olika bildfrekvenser och synkfrekvenser.

Videomultiplexern söker av de tre ingångarna om och om igen och den efterföljande kretsen försöker detektera en giltig videosignal. Lyckas den inte får vi meddelandet ”No signal”. Lyckas den packas videosignalen upp och omvandlas till projektorns fasta format, 1 024 x 768 pixel. Alla andra upplösningar skaleras om till denna upplösning.

Därefter tar Texas Instruments krets över och gör om videosignalen till sådant format som mems-kretsen kan använda.

Den likspänning som kommer ut efter likriktaren får mata dels
ballasten, dels den omvandlare som ger likspänningar till datordelen.
Alla motorer har tachometrar eller annat som indikerar att de roterar. Skulle till exempel fläkten stanna, kommer lampan att överhettas väldigt snabbt och måste släckas.

Lampan tänds med en högspänningspuls ur ballasten, som joniserar kvicksilvergasen inuti lampan, men när den väl joniserats räcker det med cirka 40 volt.

Systemet ber högspänningsballasten att tända lampan genom at mata ut en startpuls, men om systemet provat fem gånger och lampan inte tänds, stängs projektorn av.