Annihilerar varandra
Teorin kan till exempel förutsäga att två wimp:ar kan annihilera varandra och ge en skur av andra partiklar som resultat, som man kan detektera.
– En förutsägelse påstod att det borde finnas mängder av wimp:ar i galaxens centrum. Därför tittar astronomer ditåt för att se om det kommer till exempel gammastrålning eller positroner därifrån, som kan vara tecken på annihilering. Men hittills är frågan inte avgjord, säger Anna Davour.
– Om gravitationen är wimp:ens enda växelverkan kommer inget av våra experiment att kunna ge resultat. Vi får hoppas att det inte är så.
Gravitationella linser
Galaxhopen Abell 1689 är egentligen inte tillräckligt tung för att kunna böja av ljuset från bakomliggande galaxer till tunna bågar, men bilden visar att den ändå gör det. Därför måste den ha hjälp av gravitationen från mörk materia, som bör ligga som ett moln kring hopen. Bild: Nasa
En gravitationell lins uppstår när ett objekt är så tungt att det förmår störa rumtiden så mycket att ljuset böjs kring objektet. Här är det ljuset från en bakomliggande galax som böjs kring en galaxhop och träffar en observatör på jorden. Galaxen ligger mitt bakom galaxhopen men ljuset böjs så att det ser ut att komma från sidorna. Avbilden av galaxen blir samtidigt uttöjd till tunna linjer.
När två galaxhopar slår ihop drar de med sig sitt eget moln av wimp:ar, men dessa är kollisionslösa, så de far tvärs igenom kollisionen och fortsätter förbi en bit. De kan fortfarande inte ses, men eftersom de har gravitation kan effekterna av dem märkas på att de verkar som gravitationella linser på objekten bakom.
Den kolliderande galaxhopen MACS J0025.4-1222 ser inte alls ut som på
förra bilden, utan som på bilden närmast ovan. De båda hoparna (okej, glesa fält av galaxer) möts med miljoner kilometer i timmen. Vätgasen som följer hoparna genom rymden är inte kollisionslös, så den chockas, saktar in och glöder med den röntgenstrålning som visas i rosa, medan den mörka materien far vidare. Effekterna av den senare visas i blått.
Det hela är cirka 3 miljoner ljusår brett och den sammanlagda massan är nästan en kvadriljon (10^24) gånger solens massa.
Hubbleteleskopet stod för bilderna av de synliga och infraröda objekten, medan rymdteleskopet Chandra bistått med bilden av röntgenstrålningen. De blå områdena har räknats fram manuellt av forskare från University of California, Santa Barbara, Stanford University och från Stanford Linear Accelerator Center (SLAC).
Bilder: Nasa, Esa, CXC, M Bradac och S Allen
