Det allra vanligaste hålkortet var 187 gånger 83 millimeter och hade 80 kolumner. Var kolumn kunde stansa med ett tecken ur EBCDIC-alfabetet.
Från början var hålkorten inte avsedda för att lagra programsatser på, för det fanns inga datorer som kunde programmeras. Kortens ursprungliga användning var att lagra värden.
Den första hålkortsstyrda vävstolen visades av Jean Marie Jacquard på en utställning i Paris år 1801. De 600 hålen i varje kort styrde hur varpen lyftes, eller inte lyftes, för varje kast vävaren gjorde med skytteln.
Korten satt hopbundna i långa band, hopsatta i änden till oändliga slingor, så mönstret i väven kunde upprepas i det oändliga.
En hålkortsbunt med ett par hundra kort. Textredigering var enkelt. Ta bara ut det felaktiga kortet och sätt in ett nytt. Ville man lägga in en ny subrutin var det bara att stapla den sist i bunten. Det var naturligtvis tråkigt om man tappade bunten, för då blandades korten. Bild: Arnold Reinhold (CC BY-SA 3.0)
Användes vid folkräkning
Nästa berömda tillämpning är Herman Holleriths användning av hålkort vid den amerikanska folkräkningen år 1890. Genom att stansa utfallet av undersökningen i olika kolumner på hålkort i stället för att räkna för hand, kunde sammanräkningstiden kortas från åtta till ett år.
Men Herman Holleriths hålkortstabulator kunde bara utföra enkla operationer på värdena på korten, med viss relälogik, som till exempel att summera alla läskunniga kvinnor. Inte mycket mer än så. För att få reda på hur många bönder det fanns i Minnesota fick man ta alla kort därifrån och lägga dem i tabulatorn ett och ett. Fram tills dess handlade det bara om att summera värden från en kolumn i en kortbunt med ett mekaniskt räkneverk.
Hollerith kunde inte göra större kopplade analyser, som att summera alla familjer med fler än 12 barn och 3 drängar från före 1875. Sådant fick göras för hand. För den skull behövde man sortera korten, exempelvis efter antal-barn-kolumnen. Till detta behövdes en hålkortssorterare, som Holleriths företag International Business Machines kom att ägna sig åt. Det var embryot till dagens IBM.
Holleriths tabulator som användes vid folkräkningen 1890. Kortläsaren syns närmast till höger. Urtavlorna visade summor för olika hålkortskolumner och kunde räkna till 10 000. Varje gång man fällde ned ramen räknade visartavlorna för exempelvis bonde-kolumnen upp med det antal som var stansat i den kolumnen. Bild: Jennifer (CC BY-SA 2.0)
En av IBM:s mest populära hålkortsstansar, modell 029. Programmeraren skrev sitt program på en särskild blankett, som skickades till en stansbyrå. Där stansades korten och kontrastansades av en annan, från samma manus, för att man skulle upptäcka felstansningar. Men sådana uppstod ändå, kan jag anförtro läsekretsen. Bild: Waelder (GFDL)
Ett unikt hålkort från Sovjetunionen. De sovjetiska korten hade märkligt nog samma dimensioner som IBM:s kort. Den infällda texten betyder: ”Sovjetunionens mätteknik i staden Benderu”. Kortet är tryckt så sent som i maj 1985. Bild: Jörgen Städje
Läste in hela bunten
Nu hade man alltså börjat utföra operationer på själva hålkorten, men inte förrän man kunde börja skiva program i språket Fortran år 1954 – eller möjligen i Plankalkül 1948 – kunde maskinerna börja utföra operationer styrda av informationen på hålkorten. Man formulerade i stället ett problem i form av ett program och stansade en programsats i helt vanlig text på ett kort, lät maskinen läsa in hela hålkortsbunten, fundera på saken ett tag och skriva ut resultatet på en skrivare.
Men låt oss backa lite grann i historien. En britt vid namn Charles Babbage funderade år 1822 ut en räknande maskin som arbetade med kugghjul och kunde skriva ut matematiska tabellverk helt automatiskt bara man vevade på en vev.
Babbages hjärna var oerhört skarpslipad, för 1837 kom han på att det vore bättre med en programmerbar maskin där man kunde lagra värden och programsatser på en databärare som kunde läsas om och om igen, nämligen hans egen form av Jacquards hålkort. Han kallade maskinen för Analythic Engine.
Tyvärr drabbades Babbage av en expertutredare från brittiska regeringen som helst ville slippa subventionera hans maskiner. Utredaren sågade hela projektet och menade att det gick lika bra att räkna för hand.
Därför fick vi vänta ända fram till 1954 på att kunna programmera maskiner via hålkort.
Läs mer:
Wikipedia har en utförlig sida om hålkort:
en.wikipedia.org/wiki/Punched_card
… liksom om Herman Holleriths maskiner:
en.wikipedia.org/wiki/Unit_record_equipment
Läs mer om Babbage i ”Differensmaskinen som var före sin tid”:
tinytw.se/differens
… och mer om Jacquard i ”Jacquards hålkort – dåtidens mjukvara”:
Nätverk & Kommunikation 2-2002
Båda de sistnämnda artiklarna finns dessutom i vackert återtryckta i ”Teknikaliteter 1” – köp den via tinytw.se/tet3
