amstrad

Konkurrensen på marknaden för 8-bitarsbaserade hemdatorer var mördande i mitten av 1980-talet. Det gällde att sticka ut för att kunna hävda sig, och den klassiska brittiska elektroniktillverkaren Amstrad satsade därför på ett system där allt ingick i ett paket, något man inte hade sett tidigare på hemdatorsidan.

Inte gravid miniräknare

Resultatet blev CPC464, en maskin som med sitt kantiga och färgglada utseende verkligen utmärkte sig. Amstrads grundare, Alan Sugar, ville att den skulle se ut som ”en riktig dator, något som liknar det man se när man checkar in på flygplatsen när man åker på semester. Inte som en gravid miniräknare”. Huruvida resultatet blev lyckat eller inte är upp till var och en att bedöma.

CPC464 lanserades i juni 1984, det vill säga ett par år efter huvudkonkurrenterna Commodore 64 och ZX Spectrum, men den sålde ändå bra, framför allt i många europeiska länder.

rebelstar

Spelet Rebelstar utvecklades ursprungligen för ZX Spectrum men anpassades senare för Amstrad CPC

Modellen var baserad på den populära processorn Zilog Z80A och hade 64 kilobyte minne och inbyggd kassettbandspelare. Den såldes tillsammans med en bildskärm som också inkluderade datorns nätaggregat. Kunden fick själv välja mellan en färgskärm och en monokrom variant med enbart gröna pixlar. Startpriset låg på cirka 3 000 kronor, alltså motsvarande ungefär 6 600 kronor dagens pengavärde.

Eftersom CPC464 fick ett så varmt mottagande, inte minst bland spel-fantaster, bestämde sig Amstrad för att rida på framgångsvågen och snabbt ta fram en ny modell i samma serie, CPC664. Den släpptes i maj 1985 och hade samma processor och lika mycket minns som föregångaren, men i stället för kassettbandspelare ståtade maskinen med något så modernt som en diskettstation för 3-tumsdisketter.

tangentbord

Inbyggd diskettstation var den största nyheten i CPC664. Designen var också betydligt mer nedtonad jämfört med CPC464.

Tangentbordet och hela datorlådan fick också en helt ny nedtonad och betydligt mer före­tagsanpassad design på den nya modellen. Det kan ha bidragit till att Amstrad tappade många potentiella hemdatorköpare.
Den tredje maskinen i familjen, CPC6128, kom redan i augusti 1985 och lockade med dubbelt så mycket minne samt stöd för operativsystemet CP/M+ utöver Locomotive Basic.

Därefter dröjde det ända till september 1990 innan CPC-familjen utökades på nytt, då med modellerna 464plus och 6128plus. Men då var tekniken hopplöst föråldrad och de nya maskinerna gjorde därför aldrig något större väsen av sig.

Ett sista försök

Amstrads sista försök att återuppliva CPC-serien bestod i lansera spelkonsolen GX4000 baserad på samma hårdvara, men den blev också en flopp.

Totalt såldes cirka 3 miljoner enheter Amstrad CPC-enheter världen över, en aktningsvärd siffra men ändå inte i närheten av vad Commodore 64 och ZX Spectrum uppnådde. I längden blev det helt enkelt allt för tufft att konkurrera med de stora drakarna.

Konceptet med ett allt-i-ett-paket visade sig heller inte vara helt lyckat i längden. Om kassettbandspelaren eller diskettstationen i datorn gick sönder gick det inte att byta ut den, och än mer problematiskt blev det om nätaggregatet i bildskärmen gav upp. 

”Manic Minor gjorde att jag blev beroende av datorspel”/Chris Weatherley.

chris

Enkel att uppgradera, underbar grafik och ett futuristisk utseende – så beskriver engelsmannen Chris Weatherley sin barndoms favoritdator Amstrad CPC464. Han är nu 37 år, bor i Hertfordshire och har i dag fyra Amstrad-maskiner som plockas fram med jämna mellanrum i nostalgisyfte.

På nätet är Chris Weatherley mer känd som Novabug, synonymen som han använder i den egna Youtube-kanalen (www.youtube.com/user/Novabug) där han pratar om gamla speldatorer.

Intresset började 1987 eller 1988. Chris och hans bror spelade mycket arkadspel och via kompisars Atari- och Spectrum-datorer upptäckte de snart att det även gick att lira spel hemma.

– Vi fick en CPC464 med färgskärm och ett 40-tal spel, inklusive tolvpacket Amsoft. Min pappa köpte den eftersom den var en av de nyare 8-bitarsdatorerna och hade det coolaste utseendet, berättar Chris Weatherley.

– Det var en kul tid, inte minst för att vi aldrig hade använt en sådan maskin. Jag gjorde många misstag och fascinerades av minsta lilla sak. Det tog lång tid att ladda spel på kassett. En gång fick jag för mig att det skulle fungera att trycka på snabbspolning för att snabba upp processen.

Ganska snart blev Chris också intresserad av programmering. Han knappade glatt in programkod från olika tidningar utan att ha någon aning om vad programmet var till för. Det var inte lika muntert när han insåg att det bara var ett spelfusk eller en diskkompilator. Annars ägnades tiden mest åt spel, bland annat ”Bridget It”, ”Galactic Plague”, ”Roland on the Ropes” och ”Harrier Attack”.

– En av de största favoriterna, ”Manic Minor”, gjorde att jag blev beroende av datorspel. Det är ett spel som jag anser var mycket viktigt för sin tid. Jag gillade också spel med bra musik som inte nödvändigtvis hade ett högt spelvärde, titlar som ”Beyond the Ice Palace” och det roligt namngivna ”Ninja Scooter Simulator”. Jag skrattar åt det än i dag.


söderlind