Det var 1980 som Datatronics vd Mats Gabrielsson först fick nys om att Commodore planerade att släppa en konsumentdator vid namn Vic-20. Gabrielsson hade redan goda kontakter med Jack Tramiel på Commodore, och därmed kunde han lägga vantarna på agenturen till maskinen som kom att kallas ”folkhemsdatorn”.
Behövde snabb kanal
Datatronic hade tidigare mest sysslat med företagsdatorer och behövde en snabb kanal till konsumenterna för försäljning av Vic-20. De hittade Handic, som då bara sålde radioapparater och surfutrustning, och fick köpa bolaget för en krona. Man delade upp verksamheten i olika affärsområden, med Handic Software ansvarigt för floran av mjukvara. En del av detta ansvar bestod av att tillverka och distribuera svenska spel för en svensk marknad.
Vic-20 marknadsfördes som ”folkdatorn” – ”den mest prisvärda mikrodatorn i sin prisklass”.
– Vi var ett helt gäng som arbetade för Handic Software mellan 1981 och 1985, förklarar Mats Lundell som då hette Nilsson och var originalmedlem i Westerås Vic-klubb, ett ungdomsinitiativ där Handic hämtade flera av sina programmerartalanger.
Sveriges första riktiga spelfabrik var därmed född. Utbudet av erfarna spelutvecklare var skralt i början av 80-talet och Handic fick därför sondera bland de gymnasieelever som snabbt hunnit bli duktiga och kanske redan utvecklat några spel på fritiden.
– Först handlade det om att skriva spel till Vic-20, och när Commodore 64 våren 1983 lanserades i Sverige ville Handic snabbt få ut svenska titlar för att imponera med utbudet. Därför porterades ganska många Vic-20-spel direkt till C64-plattformen och gavs ut som nya titlar, säger Mats Lundell.
Under varumärket Zyntax Software släppte han och kamraten Magnus Nordin de tre äventyrsspelen ”The Ship”, ”The Mutant Spiders” och ”The Fourth Sarcophagus” till Vic-20. Ett annat av deras tidiga spel var ”Fruit Hunt”, men det gavs ut via företaget RPU i Västerås.
– Det var fler än Handic som var heta på gröten, alla visste att hemdatorn med flesta speltitlarna skulle ligga i vinnarhålet och svenskutvecklade spel var både populära och gav betydligt högre marginaler än att importera från USA och England, minns Lundell.
– Handic skickade ibland ut önskemål om vilken sorts spel de gärna såg att vi arbetade på, annars var det oftast fria händer. Ett bolag som hette Grana Software jagade oss också – de lade till och med ut titlarna i sin katalog utan att vi kommit överens om något avtal.
Fortsatte i spelbranschen
Flera av ungdomarna i Westerås Vic-klubb och på Handic Software slog sig in på en bana i spelbranschen även efter det att Handic år 1985 förlorade Commodore-agenturen. Magnus Nordin är i dag technical director på framstående datorspelstillverkaren Dice i Stockholm och klubbmedlemmen Per-Otto Lekare var chefredaktör för speltidningen Attack som gavs ut åren 1991–1995.
Medlemmar i Westerås Vic-klubb, från vänster: Stefan Modin, Niclas Lager-bäck, Mats Lundell, Magnus Nordin, Per-Otto Lekare och Måns Johnsson.
En annan person som under samma tid arbetade för Handic Software från sitt föräldrahem var Arne Fernlund, i dag mest känd för att ha skapat Sveriges första kommersiella spelframgång, ”Space Action”. Ett år senare släppte han uppföljaren ”Space Trap” som också blev en hyfsad storsäljare.
– ”Space Action” var ju egentligen inte mitt första spel. Jag utvecklade redan till Vic-20, dels spel som aldrig gavs ut, dels sådana som såldes via dåvarande Tial Trading i Älmhult, förklarar Arne Fernlund när jag besöker honom i hans hem utanför Landskrona i Skåne.
”Space Action” skrevs i maskinkod för att flyta på snabbt.
Dyrt per kilobyte
– Bland annat skrev jag egna varianter på spel som ”Labyrint” och ”Ormen”. Jag minns att de i början kostade 149 kronor styck i handeln, vilket kanske i dag är hyfsat dyrt per kilobyte.
Tial Trading gav även ut ”Det stora nordiska kriget” av Carl Carlsson och ett textäventyr vid namn ”Mad Man” till Commodore 64.
När Arne Fernlund kontaktade Handic, via sin bror Wolf som drev en datorbutik i Lund, blev spelföretaget eld och lågor direkt när de fick se första versionen av ”Space Action”.
– Standardkontraktet på Handic gav mig 5 procent av intäkterna. Det kan låta lite, men jag tjänade faktiskt en ganska bra hacka på mina två storsäljare, inte minst på grund av betydande försäljningsframgångar i Italien.
För stora idéer
Eggad av framgångarna fick Arne Fernlund allt vidlyftigare spelidéer, men de flesta var så stora att han aldrig riktigt orkade genomföra dem. Så spelutvecklingen dog långsamt ut.
– Jag skissade faktiskt på ”Space Action II” helt utan Handics vetskap. Det skulle innefatta olika hastigheter på skeppet, som också skulle gå att köra åt båda hållen.
– Inspirerad av min tidigare ”Ormen”-klon utvecklade jag även ett liknande spel med block som faller uppifrån och som måste undvikas. Som extra effekt utvecklade jag hela spelet i den typ av 3d-vy som kräver grön-röda 3d-glasögon. Tyvärr blev inget av dessa spel någonsin färdiga ...
Arne Fernlund har kvar sin originalutrustning, ibland plockar han fram den och minns svunna tider.
