Vi människor har en önskan, en nästan sjuklig drift att dokumentera allt och spara det för eftervärlden. Det började med kilskriftstavlor i bränd lera från Mesopotamien 3200 f Kr, egyptierna hackade hieroglyfer i sandsten 3000 år f Kr, karvade sin Rosettasten 200 f Kr och vikingarna hackade runor i runstenar från år 100. Allt detta har mycket bra arkivbeständighet. Färgerna kan ha bleknat, men skriften finns kvar.
Håller bra efter 2000 år. Bild: Hans Hillewaert, CC BY-SA 4.0
Allt eftersom åren gått har det blivit sämre med arkivbeständigheten. Runstavar i trä eller ben håller betydligt sämre än runstenar. Pergament är direkt uselt i jämförelse. Efter knappa tusen år är det slut och de faller sönder till pulver. Papper är ännu sämre. Tidiga handskrifter från 1200-talet kan man knappt ta i för att de inte ska falla sönder. Moderna trycksaker har inte särskilt lång livslängd. Knappt en mansålder, sedan har papperet gulnat och börjat falla sönder. Magentafärg är särskilt dålig och försvinner efter bara ett tiotal år och bilderna börjar dra åt grönblått. Gamla dagstidningar från mellankrigstiden är mycket sköra.
Ett mellanspel tycks vara Jaquardkorten i styv papp, som klarat sig i 200 år och fortfarande är läsbara, om än bara i speciella läsare. De kräver omsorgsfull hantering och lagring för att fortsätta fungera, men är tekniskt okomplicerade och lätta att kopiera. Lagringstätheten är dock inte särskilt stor.
9-spårs magnetband som bandsallad. Bild: Poil, CC BY-SA 3.0
Så börjar den moderna människan klanta sig med magnetiska media. Vi sätter käppar i hjulen för vår egen lagringsiver. Halvtums magnetband, vem kan läsa sådana idag, när magnetskiktet har börjat lossna och bli till pulver på läshuvudena? Alla skatter vi lagrat på datakassetter, som QIC-tape och liknande är att betrakta som förlorade. DAT-banden för ljud hade inbyggda problem redan från början som gjorde dem ospelbara efter kort tid. Disketter har börjat bli svåra att läsa, i den mån någon modern dator fortfarande har diskettläsare. Äldre brända cd-skivor har börjat bli oläsliga. Brända dvd-skivor kan bli oläsliga på ett år, främst på grund av usel hållbarhet i färgämnet på skivan. Tillverkarnas utfästelser om livslängd på dvd-media verkar mest vara en from förhoppning. Dessutom kan man råka på piratskivor som ser ut att vara av ett känt fabrikat men som har ännu kortare livslängd.
Bild: Ibas.
Hårddiskar då? Packningstätheten är god, men gränssnitten åldras. Visst, en hårddisk som står still och befinner sig i brandskåp kan leva länge. Ända tills man börjar snurra på den. Historierna om hårddiskar där olja från spindeln läckt ut på skivorna och klistrat fast läshuvudet, är många. I vilket fall som helst genomgår gränssnitten generationsväxlingar. Idag finns det väl knappt någon som kan hantera en scsi-disk, som var mycket vanlig för bara femton år sedan. Ide-gränssnitt var länge dominerande, men nu hanterar moderna moderkort oftast bara sata. Usb har skänkt oss en stunds respit, men ingen vet hur länge det kommer att finnas kvar.
Därefter kommer problemen med läselektronik som kan gå sönder. Skulle bara en av en miljard transistorer i elektroniken i hårddisken gå sönder kommer disken att förbli oläsbar oavsett hur välgjord mekaniken är. Idag kan vi kanske reparera den och byta ut ett elektronikkort, men kommer det vara möjligt om hundra år?
Nästa problem är svårtolkade filformat. Fransmännen hade nog med problem att tolka hieroglyferna på Rosettastenen, tills Jean-François Champollion en dag knäckte hemligheten med det egyptiska skriftspråket, nämligen att tecken kan ha tre olika betydelser. Stenen hade dessutom inbyggd tolk på två språk. Idag är vi extremt mycket bättre på att koda och komprimera information, som kommer att bli helt oanvändbar för framtida arkeologer.
Letar man efter långlivade material faller blicken på guld och titan. De korroderar inte. Tyvärr har de nackdelen att vara mycket dyrbara och kan stjälas och smältas ned av vandaler. Återstår så granit. Det är inte mycket värt, finns i mängder helt gratis, och har oerhört bra arkivbeständighet. Granit är starkt. En runsten kan köras över med bil utan att ta skada.
Estoniamonumentet. Bild: Naturstenskompaniet
Då gäller data bara att kunna lagra data på stenen. Moderna inskriptioner graveras med bläster och kan få mycket god noggrannhet, som här på Estoniamonumentet, med snyggt rundade kanter på tecknen. Antar man en täthet på en millimeter kan man lagra en megabit i form av grop/icke-grop på en sten på 1x1 meter. Det är ingen fantastisk lagringstäthet, men hållbarheten sträcker sig säkerligen förbi nästa istid.
Modern runsten. Elektronmusikern Ralph Lundstens inskrift ”Här gjordes andromedansk musik” kommer att leva i tiotusentals år.
Läs mer:
Om ohållbara dvd-skivor: http://techworld.idg.se/2.2524/1.108370
Ljuskänsligt protein som lagringsmedium – se upp: http://www.idg.se/2.1085/1.66327
