20 kilometer per sekund är hastigheten som rymdsonden New Horizons nu far fram med. Med den farten kommer den att vara framme vid dvärgplaneten Pluto den 14 juli i år.
New Horizons sköts upp i januari 2006 och har alltså pinnat på i ungefär nio år. Sonden går så fort att den inte har tid att stanna, utan kommer att fara förbi grannskapet kring Pluto och alla dess månar på en timme, men den låter kameraslutarna rassla under hela passagen. Den är förbi själva Pluto på bara tio minuter. Sedan bär det av vidare ut i Kuiperbältet, mot nya, frysta världar.
Sonden kommer aldrig att komma närmare Pluto än 12 500 kilometer, en sträcka något mindre än jordens diameter, men det räcker för att passera innanför alla de fem månarnas banor. Det är bra siktat av Nasa – en nål i en höstack är intet mot detta.
20 kilometer per sekund är 0,0067 procent av ljushastigheten, och det är den snabbaste farkost människan någonsin sänt upp i rymden.
Det innebär också att den frekvens som New Horizons sänder på kommer att dopplerförskjutas i samma mån. Situationen är komplex. Antennerna på jorden rör sig på fl era sätt i förhållande till farkosten. Jordens banhastiget runt solen ligger på 30 kilometer per sekund, så beroende på konstellationen kan sondens relativa hastighet faktiskt vara allt från -10 till 50 kilometer per sekund. Dessutom måste man kompensera för jordens rotation, cirka 400 meter per sekund vid ekvatorn.
Läs mer: Mars One väckte drömmen om ett liv på Mars. Nu tyder det mesta på att allt är ett enormt luftslott.
Men det är värre än så. Nasa:s Deep Space Network har tre antenner på jorden, som alla kommer att ta emot olika frekvenser, beroende var någonstans på jordens omkrets de befinner sig. Sänder farkosten på 8 gigahertz på X-bandet kommer den mottagna frekvensen att variera mellan cirka 7 998 och 8 000,4 megahertz. Ett svep på 2 gigahertz är mycket om man bara har en bandbredd på ett par kilohertz.
Dataöverföringen slår därmed alla rekord. Om avståndet är 4 750 000 000 kilometer och kapaciteten 1 kilobit per sekund blir det 4,75 petabitmeter per sekund. Sunet har kört fortare, nämligen 124 petabitmeter per sekund, men det var på jorden, över bara 6 miljondelar av sträckan. En baggis.
Det tar signalen 4 timmar och 24 minuter att nå fram från New Horizons till Nasa:s antenner. Nasa kan inte göra någonting alls för att rikta om kamerorna om bilderna skulle vara dåliga, för då har sonden redan passerat.
Läs mer: Ibland blir solen vår fiende - som tur är finns teknik som räddar världen
New Horizons har en databu ffert på 8 gigabyte. Vid Pluto blir kapaciteten på datalänken 1 kilobit per sekund (det är en bit bort). Kamerorna tar 1,05-megapixelbilder, så databu erten rymmer 7 600 bilder. På ett år kan man få över 3,9 gigabyte, inklusive kontrollinformation. Men om man har väntat i nio år på att sonden ska nå fram kan man nog stå ut med att vänta drygt två år till för att få ned alla bilderna.
Vad vill jag ha sagt med allt detta? Jag känner oerhörd beundran för Nasa som klarar av en sådan uppgift. Ta marsbilen Opportunity som firar 11-årsjubileum i år. Ett programfel fick bilens dator att starta om i det oändliga och förlora kontakten med jorden, men även det fixade Nasa via radio, eftersom farkosten har inbyggda säkerhetsrutiner för sådant. Nasa är en myndighet med sting.
Hissat: Jordbävningen i Nepal lade mycket i ruiner, men Coromatics datorhallar klarade sig. Att allmänhet och räddningsmanskap kunde använda sig av mobiltelefon måste ha räddat många liv och lugnat många oroliga. Svensk ingenjörskonst!
Dissat: Såg du tåget som körde av spåret nära Philadelphia, USA? Det körde 170 kilometer i timmen i en kurva avsedd för 80. Givetvis hade spåret inget ATC-system. Nu funderar Amtrak på att skaffa tågskydd, 35 år efter Sverige.
