Arbetsgruppen Working on Venus vid KTH Rymdcentrum har haft ännu ett möte på KTH i Kista. Professor Carl-Mikael Zetterling sammanfattar hur långt de olika doktorandstudenterna i hans dream team hade hunnit i sina projekt med att förbereda utrustning för en flygning till vår närmaste granne i rymden: Venus. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse finansierar forskningsprojektet med 23 miljoner kronor och vill se något som verkligen gör avtryck, något som får betydelse. Att visa något som fungerar på Venus uppfyller säkert detta. Temperaturen är extrem, 460 grader och trycket likaså, 52 bar. Men det är ingen match för halvledaren kiselkarbid.
Arbetsgruppen är på god väg att ta fram en processor som kan arbeta vid dessa extrema förhållanden, liksom olika typer av sensorer för temperatur, tryck och vibration, samt förstärkarelektronik för dessa. Dessutom funderar man på hur radiosändare och -mottagare ska konstrueras. Högfrekvenstransistorer är framtagna. Lika viktigt är att få till en digitalkamera som kan ta snygga panoraman av Venus yta. Testutrustning som kan simulera de extrema förhållandena är också på väg att tas fram. Några av de skarpaste hjärnorna i landet jobbar på saken, och ledaren för KTH Rymdcentrum, Christer Fuglesang tittar till dem då och då.
Vad ska vi egentligen med rymdforskning till? Vad rör det oss hur vädret är på Venus? Vi kommer ändå aldrig dit. Vad ska vi med rymdfarkoster till? Människan har existerat i högönsklig välmåga i hundratusentals år genom att bara knacka mammutar i skallen och äta rått kött.
Läs också: Spaceship on a chip: Mot Venus!
Spinoffeffekterna är precis lika viktiga som att flyga en kapsel genom rymden. Högtemperaturelektroniken kan användas till en mängd olika svåra arbetsuppgifter här på jorden. Det handlar dels om mättillämpningar inuti jetmotorer, för driftövervakning i flygplan och i kraftverk. Dels handlar det om högeffektelektronik för kraftomvandlare i exempelvis ellok, eller varför inte i nätaggregat till servrar. Båda dessa tillämpningar blir mycket varma och antingen kan man tröstlöst försöka kyla elektroniken, eller också kan man strunta i det, låta den glöda och få den att skicka ut färdigbehandlat mätdata till omvärlden. Framtidens jetmotorer förväntas lämna cirka en petabyte mätdata om dagen, i syfte att underlätta förebyggande service när planet väl kommit ned på marken.
Ja, vad ska vi med värdelösa grejor som transistorer, radar, överljudsflygplan, internet och sånt till? Vi kan lika gärna bo i skogen och odla morötter och sanningen är att det finns många människor som fortfarande bor i skogen och odlar morötter. Men så fort mobiltelefonen gör sitt intåg i de allra fattigaste provinser, upptäcker man nya möjligheter, nya genier och nya tillämpningar, såväl som nya sätt att föra ut sjukvård och analysera omvärlden, som ingen tänkt på tidigare.
Och landa på Venus. Det finns ingenting en KTH-student inte kan göra om den lägger manken till!
Hissat: Nasa har numera en person anställd för att hjälpa Hollywood med tekniska frågor i science fiction-filmer. Det går trögt förstås. Newtons rörelselagar är inte populära hos regissörerna. Det är bättre när saker och ting exploderar hela tiden. Men bara det faktum att filmbolagen vill ha hjälp bådar gott för framtiden.
Dissat: De senaste veckorna har ett välkänt säkerhetsföretag utrett Cryptolocker-baserade utpressningsattacker hos inte mindre än fyra centrala svenska verksamheter och skadorna har varit omfattande. Finansiella trojaner och stöld av kritisk information blir vanligare, samtidigt som enskilda stater genomför illegala informationsoperationer mot svenska intressen. Men vem bryr sig?
Här kan du se KTH:s film om Venusprojektet.
