Uppkopplad på 10 000 meter – så funkar wifi på flygplan

System inombords: LRU

Systemet ombord består av sex klart urskiljbara funktioner, som paketerats i varsin låda, som i sin tur skruvas fast under planets innertak. De kallas Line Replaceable Units, för de kan enkelt bytas ut av underhållspersonal om de skulle vara trasiga.

Här lyfter Norwegians underhållspersonal ned innertaket på flygplanet för att vi ska få se.

Uppe under innertaket sitter LRU:erna. Som du ser tar de ansenlig plats.

Antenna Control Unit, ACU

Antennstyrenheten gör just detta, talar om för servosystemet i antennen var det ska peka antennen. Den har dessutom ett system som tystar sändaren om antennen skulle råka missa satelliten. ACU kan ta emot data direkt från SMU, nämligen programuppdateringar och satellitpositioner. ACU får data om sin egen position i realtid från flygplanets system, för att kunna veta var antennen ska peka. Utrustningen ser ut som en platt låda, drar 150 watt eleffekt och väger 5,5 kilo.

Läs också: Amazon visar upp en ny drönare som ska ta paketleveranser till nästa nivå

High Power Transciever, HPT

Transcievern består av en 25 watts mikrovågssändare och en mottagare. Sändaren konverterar upp mellanfrekvensen från modemet till bandet 14 GHz och mottagaren konverterar ned 11,5 GHz till en mellanfrekvens på 1,1 GHz till modemet. Enligt reglerna ska sändaren kunna tystas om antennloben missar satelliten, vilket sker på en signal från antennstyrenheten ACU. Utrustningen drar 300 watt eleffekt och väger 11 kilo.

Modem Data Unit, MDU

Modemet HX 200, som är tillverkat av Hughes, tar den nedkonverterade mottagna signalen från HPT på 1,1 GHz och gör om den till digitalt data. Omvänt modulerar MDU avsänt data på en mellanfrekvens på 950 MHz som HPT konverterar upp till Ku-bandet. Kapaciteten är 8 Mbps.

Server Magnagement Unit, SMU

Servern styr hela installationen, tar emot och behandlar positions- fart- och tidsinformation från flygplanets system, uppdaterar kartor och lagrar filmer som kan hyras över det trådlösa nätet. Den har 12 ethernetanslutningar till övriga nätverksenheter. Inuti sitter en 2,26 GHz Intel Core Duo-processor med 8 gigabyte flashminne och en flashdisk på 460 gigabyte. Bland de signaler den tar emot från flygplanet är Weight On Wheels (dörrkrets i systemskissen), som används för att aktivera mobiltelefonanslutningen som används av Row 44 för övervakning, när planet står på marken.

Cabin Wireless LAN Unit, CWLU eller NWAP

Inuti planet sitter två accesspunkter och fyra uppsättningar antenner. Varje accesspunkt har sålunda två antenner, en för 2,4 och en för 5 GHz och de matas med tre koaxialkablar var, i ett MIMO-system. Skärmbilden från Wifi-Analyzer visar att den närmaste antennen på 2,4 GHz var -35 dBm. Mycket bra signalstyrka.

Läs också: Amazon visar upp en ny drönare som ska ta paketleveranser till nästa nivå

Accesspunkten är 802.11 g/n vilket betyder dataflödet ombord, mellan handterminaler och SMU och de lokalt lagrade webbsidorna, kartorna och hyrfilmerna är minst 54 Mbps.

I cockpit

Det är upp till piloten att bestämma när passagerarna ska få använda Internet ombord. Det sitter två brytare på en delpanel till piloternas Overhead Panel i cockpit, kallad Flight Deck Control Panel (FDCP). Där kan piloten helt enkelt stänga av eller slå på kraften till nätverkssystemet (POWER) och stänga av passagerarnas SSID (WIRELESS LAN). Normalt stänger piloten bara av systemet vid avisning, för att undvika att bestråla personalen. Passagerarnas wifi stängs automatiskt av under 10.000 fot. Systemet stängs också av automatiskt över de länder som inte tillåter satellitkommunikation, som Iran.

Notera för övrigt de båda surfplattorna hos pilot och styrman, istället för handböcker. Det är inte standard i en 737-800.

Montage

Varje plan i Norwegians flotta måste tas in i hangar och ställas av för montering av wifi-systemet.

Här monteras antennmodulen. Det åtgår både en antennmodul, en strömlinjeformad radom och dess fäste och en förstyvning att sätta innanför planet skinn. Kabelgenomföringen genom skrovet måste vara trycktät. Bild: Norwegian.

Alltihop fästs med ett tusental nitar. Inget lätt arbete. Installationen tar cirka 1000 mantimmar, för det är mycket arbete med strukturförstärkning för själva antennmodulen, som är tung och sitter på utsidan av flygkroppen. Den första installationen började i januari 2011. Hittills har man installerat utrustning i 84 plan, som måste stå på marken i fem dagar. Bild: Norwegian

Till sist skruvar man fast radomen i glasfiber. När allt är klart ser den ut som en liten klump på taket, bara. Så liten är den inte, cirka två meter lång.