Här fortsätter artikeln Sveriges okända nät.
Här finns del 1 och del 3.


Okänt fibernät: LstNet

Länsstyrelsen i Västergötland har ett stamnät på 2-4 megabit per sekund, baserat Telisoneras fibrer, som sträcker sig mellan de större noderna i landet, exempelvis stamnätet mellan Vänersborg och Stockholm. Noderna finns främst där det finns länsstyrelser. Från dessa löper det ut mindre accesslänkar till övriga orter där det finns länsstyrelser och myndigheter. Länkarna är dubblerade och det finns alternativvägar över andra noder om en väg skulle fallera.

Många statliga myndigheter använder LstNet för sin dataöverföring, utöver länsstyrelserna. Faktum är att nästan samtliga statliga myndigheter och några externa organisationer är inkopplade och utbyter data över nätet, till exempel Krisberedskapsmyndigheten (KBM) i Sollefteå, Valmyndigheten i Solna, Statens strålskyddsinstitut, Rikspolisstyrelsen, AMS, Boverket, Fiskeriverket, med flera.

Okänt fibernät: Driftdatanätet

Över Driftdatanätet hämtar Svenska kraftnäts Nätkontroll i Råcksta in information om situationen för hela det svenska kraftnätet, alltså strömmar, spänningar, effekter, temperaturer överallt och olika larm, och skickar tillbaka order om omkopplingar och kvittering av larm. Data samlas in i knutpunkter i cirka 150 transformator- och kopplingsstationer och över nätet färdas cirka 30.000 statusvärden och 8000 analoga värden. Mätvärden sänds var åttonde sekund, medan statusvärden sänds så fort de inträffar och därefter varje minut.

Längs de stora kraftstråken har man hängt optiska fibrer tillsammans med kraftledningarna. De formar ett jätte-WAN som sträcker sig över hela landet. Fibrerna terminerar i routerutrustning i de större kopplingscentralerna och fylls där med SDH-strömmar med så många STM-1-kanaler som behövs.

In till knutpunkterna kan data komma på en mängd olika sätt: modemlinjer, ISDN, mikrovågslänk, radio, dittan och dattan, men det är sällan hastigheterna in till knutpunkten överstiger 1200 bps. Men kapaciteterna kommer när SVKs gamla telefonisystem läggs över på WAN-et, tillsammans med den planerade videoövervakningen av alla stationer.

Försvaret har ett intresse i Driftdatanätet och använder det för krypterad dataöverföring.


Okänt fibernät: Banverket

Banverket var tidigt ute med att dra ett eget fibernät utmed järnvägarna och använder det till i stort sett all internkommunikation i företaget. Det används som intranät mellan kontor och centraler. Alla signaler, larm och styrorder till ställverk distribueras den vägen, teletrafiken körs där och Internetanslutningen som finns i Borlänge distribueras också via fibrerna.

Felhaneringssystemet för elnätet finns över hela landet i samma fiber så att reparatörerna själva kan knappa in när de avslutat ett jobb. Dessutom finns det gott om kapacitet över. Tele2 hyr till exempel svarta fibrer av Banverket.
Banverket har egna ställverk för sina 130 kV-ledningar och använder sig inte av Vattenfalls, som styrs via Svenska kraftnäts nät.

Okända satellitnät: Inmarsat

TV-satelliterna i Sirius-serien är ett exempel på kända satelittjänster, medan Inmarsat är betydligt okändare. För närvarande finns tre satelliter i geostationär bana, Inmarsat 2, 3 och 4. De används för överföring av telex, telefon och data till fartyg på haven, till flygplan och till andra på oländiga ställen som inte har tillgång till fasta ledningar, till exempel krigsreportrar eller hjälporganisationer.

Den mobila terminalen är stor som en attachéväska, även om det börjar komma mindre, handhållna enheter. I andra änden ansluter Inmarsat-organisationen linjen till det allmänna telenätet, eller till något annat nät som kunden önskar. Man kan alltså maila till sin organisation fast man sitter med en bärbar PC mitt ute i Afrikas djungler eller driver omkring på packisen vid Antarktis.

Okända satellitnät: NATO

Försvarsorganisationen Nato har flera kommunikationssatelliter i omlopp, en del nya, krypterade och en del äldre, öppna. De äldre har flera gånger blivit föremål för hackning eftersom de bara fungerar som transpondrar för inkommande radiomeddelanden. Har man en bra riktantenn och vet vart satelliten finns och transponderns in- och utgångsfrekvenser kan man skicka ett meddelande till den och få svar.


Okända satellitnät: OSCAR

OSCAR-serien med satelliter (Orbiting Satellite Carrying Amateur Radio) inleddes 1961 med den enkla satelliten OSCAR 1 som sände ”Hi-Hi” i morse på 144,983 MHz under tre veckor tills batteriet tog slut. Det senaste tillskottet är sex transpondersatelliter i CubeSAT-serien som kan reläa data som enkel FSK-nyckling eller över AX.25-protokollet. Där kan man tala om ett vida spritt satellitnät som är tillgängligt för alla och envar.

Andra okända nät: i fordon

Moderna bilar börjar bli fly-by-wire, med alla interna funktioner nätverkskopplade. I nyaste Volvo S80 kan man göra allt från att tända strålkastarna till att gasa och bromsa via nätverk. I huvudsak används fyra olika delnätverkstyper i bilar, som benämns utifrån det kommunikationsprotokoll som används;

HS-CAN (250 kbps på koppar), MS-CAN (125 kbps på koppar), MOST (10 Mbps på fiber) och LIN (9600 bps på koppar). Dessutom börjar även delnätverk med kommunikationsprotokollet Flexray att dyka upp. Vanligtvis är samtliga dessa delnätverk ihopkopplade via gateways. Delnätverken är vanligtvis ”LAN-kopplade”, undantaget är MOST-nätverket som oftast är ringkopplat.

I en Volvo kan man hitta upp till 60 styrenheter med egen processor, samt något hundratal sensorer och ställdon. Sensorerna används till exempel för att mäta temperaturer, tryck (såsom däcktryck), krafter, vinklar och positioner. Ställdonen (och det finns cirka 70 stycken av dem i en Volvo) används för rörelser, airbags, bältesförsträckare, dörrlås, fönsterhissar och visning av olika typ.

En särställning bland sensorerna intar farthållningsradarn som faktiskt själv kan ta över gas och broms för att se till att hålla rätt avstånd till framförvarande fordon.

Till detta kommer alla enheter för ljud, bild, navigering och telefoni och deras antenner och mottagare.
För säkerhets skull hålls till exempel framdrivningen på ett enskilt nätverk som kommunicerar med de övriga näten via en gateway.

Säkerheten ökas också i och med att de nätverksenheter som är viktiga för säkerheten strömförsörjs från två håll för att inte sluta fungera om en ledning från batteriet skulle gå av. Ändå räcker inte detta för att upprätthålla säkerheten för om hela nätet skulle slås ut måste man till exempel ändå kunna bromsa. Bromspedalen har därför också en hydraulcylinder som påverkar bromsarna direkt om elektroniken skulle fallera. Man får trampa hårdare på bromsen, bara.

Andra okända nät: Atlantkablar

"Atlantkablar" är egentligen ett missvisande namn eftersom olika nationella telebolag har gått samman och dragit kablar runt i stort sett alla världens kuster. Den utan konkurrens längsta sladd som finns på denna jord heter SEA-ME-WE3 (South East Asia-Middle East-Western Europe) och ägs av Singapore Telecom.

Kabeln, som blev klar år 2000 ligger förlagd i havet en bit utanför nästan hela den eurasiska kontinenten, och angör land på 39 ställen i 33 länder och 4 kontinenter från Västeuropa (bland andra Tyskland, England och Frankrike) och till Fjärran östern (i bland andra Kina, Japan och Singapore) och Australien. Den totala längden är 39.000 kilometer (Ekvatorn runt är 40.000 kilometer!).

Kabeln består idag av två fiberpar med 8 våglängder vardera. Vissa våglängder körs på 10 gigabit per sekund medan andra körs på 2,5. Total kapacitet är 505 gigabit per sekund, eller 3232 STM-1-kanaler.

Mera exakt börjar den i tyska Norden, gör en liten avstickare till Goonhilly i England där den suger upp all engelsk teletrafik, går in genom Gibraltar sund, genom Suezkanalen till Indien, en liten sväng till Australien och så upp igen via Sydkorea och slutar i Japan. Det är en lång sladd!

Var och en som vill kan köpa kapacitet. Det kostar så lite som 50 dollar per 2 Mbps gånger antalet kilometer. Det kan vara tryggt att veta att du får rabatt över 10.000 kilometer.
De flesta kablar som faktiskt korsar Atlanten heter TAT-någonting (TransAtlantic Telephony).

Den första kabeln för telefoni hette TAT-1 och började läggas redan 1956 mellan Skottland och Newfoundland och klarade hela 48 samtidiga telefonsamtal. Den pensionerades så sent som 1978. Den senaste, TAT-14 klarar 640 gigabit per sekund. Det finns nu så många hundra atlantkablar att det är underligt att det inte fastnar ubåtar i nätet varenda dag. Det finns faktiskt så många sjökablar att de fått en egen skyddsorganisation som ser efter dem: International Cable Protection Committee, främst för att skydda dem från fiskeindustrin.

Ett annat intressant faktum är att det numera finns så många sjökablar i alla världens hav att en del av dem håller på att tas ur drift trots att de fungerar utmärkt, eftersom det finns så många nya kablar med betydligt högre kapacitet som kan ta över. De gamla kablarna skänks bort till vetenskapen som har dem till att bygga nya nätverk med, främst för mätningar på sjöbotten. Kablarna kan användas as-is eller klippas upp i mindre bitar och bli till flera nätverk.

Anledningen till att de flesta afrikanska kustländer har Internet, medan de flesta mitt inne i landet aldrig har sett Internet är just att det distribueras på sjökabel och att förbindelsen sällan når längre än till området runt landningsplatsen, alltså huvudstaden Ett exempel är kabeln Africa One, på www.cybergeography.org/atlas/africa_one_large.jpg.

Artikeln fortsätter: Sveriges okända nät del 3.